Kyrkomötet Motion 2007:52 av Paul Trossö
Dödsstraffet som strafform

Förslag till kyrkomötesbeslut

1. Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att genom sina nationella och internationella kontaktytor och samarbetsorgan med kraft aktualisera frågan om dödsstraffet som strafform, dess användning och kampen för dess avskaffande.

2. Kyrkomötet beslutar att ge Kyrkostyrelsen i uppdrag att på sätt den finner lämpligt hålla kampen mot dödsstraffet vid liv.

Motivering

För några veckor sedan avrättades en dödsdömd fånge i North Dakota med en giftspruta. Detta efter att staten inte har tillämpat strafformen på flera decennier. Därmed har ytterligare en stat i USA börjat tillämpa dödsstraff. Den nu avrättade fången ha suttit ett flertal år i s.k. dödscell.

Dödsstraffet som strafform förekommer idag i många länder världen över. Enligt Amnesty International avrättades 2 148 personer 2005. Och i något av dessa fyra länder 94 procent av dem: 1 700 i Kina, 94 i Iran, 60 i USA och 86 i Saudiarabien. 69 länder har dödsstraffet i sin lagstiftning och har genomfört avrättningar de senaste tio åren. Amnesty meddelade 2005 att mer än 90 procent av världens dödsstraff sker i Kina. Den officiella siffran är 3 400 avrättningar 2004. Amnesty menar dock att mörkertalet med stor sannolikhet är mycket stort och att det korrekta antalet ligger omkring 10 000. Detta till trots minskar antalet dödsdomar totalt sett i värden.

Avrättningsmetoderna är i USA främst gaskammare, giftinjektion eller elektriska stolen. USA har sedan 1976 avrättat 986 fångar. I Iran sker avrättningarna genom offentliga hängningar och stening. Steningen är förekommande i flera stater med islamistiskt styre och sharialagar. Dit hör bl.a. Afghanistan och vissa delar av Pakistan. I Saudiarabien avrättas fången genom offentlig halshuggning med svärd, eller stening. I Kina sker avrättningen med nackskott och i Thailand genom arkebusering. Flera exempel finns men skulle ta för mycken plats att redovisa.

Många brottsoffer och deras anhöriga får i samband med att de utsätts för brott av olika slag genomgå oerhörda lidanden. Den kränkning som övergrepp, våldsbrott, innebär ger ofta ett mycket långt lidande, ibland ett livslångt sådant. Att varje samhälle måste skydda sig och sina medborgare i sådana lägen är en självklarhet. Så samhället måste ha rätten att utdöma en kännbar straffpåföljd för gärningspersonen. Detta är varje rättsstats rättighet och skyldighet. Men att använda sig av dödsstraffet som en strafform är något helt annat. Dödsstraffet har som straff inte den avskräckande effekt som påstås i vissa kretsar. Trots att dödsstraffet i vissa länder utdöms för brott som mord, våldtäkt och narkotikabrott, och i vissa länder även för ekonomiska brott, fortsätter dessa brott i oförminskad skala enligt internationell brottsstatistik. Dödsstraffet kommer istället att framstå som en samhällets hämnd och bygger på ett primitivt och för människan ovärdigt sätt att tänka och handla. Amnesty International skriver om dödsstraffet bl.a.:

Oavsett rättssystem finns en risk för att oskyldiga avrättas. En avrättning är en statens förklaring att dess dom är ofelbar. Dödsdomen innebär att man lägger en allsmäktig dimension på ett system konstruerat av människor, men så länge mänsklig rättvis inte är ofelbar kommer oskyldiga att avrättas. Endast risken för att oskyldiga avrättas vore nog att avstå från dödsstraff. USA har ett avancerat rättssystem, men trots det har det visat sig att minst 23 oskyldiga avrättats i USA under 1900-talet. Professorerna Hugo Adam Bedau och Michael Radelet fastslog att 349 oskyldiga personer blivit felaktigt dömda för brott belagda med dödsstraff, 23 av dessa avrättades.

Enligt Amnesty International har följande länder under 1990-talet avrättat ungdomar som vid brottstillfället var under 18 år: USA, Iran, Jemen, Nigeria, Pakistan och Saudiarabien.

Att ta ett människoliv är en bestialisk handling. Så anser många av oss när vi hör talas eller läser om brott där någon bragts om livet. Ett liv släcks ut. Ingen återvändo finns. Det brutala och till synes omänskliga skakar om oss. Att det då finns rättssystem i vår värld som använder sig av samma handling fast i mer sofistikerade former borde skaka oss ännu mer. Hur brottsbelastad en människa än har blivit så har hon/ han ett människovärde. En människa vars liv ingen annan har rätt att släcka. För en människa med kristna värderingar borde detta vara en självklarhet: Livets okränkbarhet!

Stockholm den 19 juli 2007

Paul Trossö (s)